Kvinnliga förebilder hjälpte Ylva Engström att lyckas som forskare

Bananflugor är hennes modellorganism. Med deras hjälp studerade hon länge immunförsvaret, men på senare år har forskningen tagit en annan riktning. Nu handlar det mer om att få kunskap om cellulära och utvecklingsbiologiska processer.

– I och med att bananflugorna är så små går det att genomlysa dem, studera processerna och följa dem direkt i mikroskopet. Vi ser bokstavligt talat när liv uppstår! Det finns heller inga etiska komplikationer utan vi kan ta bort och sätta in förändrade gener och se vad som händer, berättar hon.

Mer och mer spännande

Hon sitter sällan vid mikroskopet själv längre, men skulle gärna vilja. Och hon säger att forskningen bara blivit mer och mer spännande ju längre åren gått. Men i dag finns det andra frågor som engagerar henne också, som forskningspolitik och akademisk frihet. Sedan en tid tillbaka är hon ordförande i forskningspolitiska kommittén vid Vetenskapsakademien och sitter i styrelsen för ALLEA (All European Academies). Hon ser det som en möjlighet att få vara med och skapa bra förutsättningar för forskning.

– När jag blev invald i Akademien var det ett fantastiskt erkännande av att jag dög eftersom jag ursprungligen kommer från en icke-akademisk miljö. Eftersom jag är en väldigt lojal person så känns mitt engagemang nu som ett sätt att ge tillbaka.

Ingen självklarhet

För under uppväxten var det långt ifrån någon självklarhet att hon skulle bli forskare. Hennes mor- och farföräldrar kom från en arbetarbakgrund och ingen av hennes föräldrar fick möjlighet att läsa vidare. Under tiden som postdoktor i Basel i Schweiz kände hon sig stundtals som ”kusinen från landet”. Men på Stockholms universitet fick hon snabbt många goda förebilder, bland annat kvinnliga sådana, som Britt-Marie Sjöberg, Barbara Cannon, Astrid Gräslund med flera. Det hjälpte henne att lyckas.

– Jag tror att det viktigaste vi kan göra för att skapa förutsättningar för forskning är att bygga bra miljöer som är väl fungerande på olika nivåer. Det måste finnas resurser, bra interaktioner, och en kontext av vetenskaplig diskussion. Det ska vara en stimulerande miljö med högt i tak och en vilja att stödja varandra. Det går inte att beställa forskningsgenombrott men om vi kan skapa excellenta miljöer så kan banbrytande upptäckter ske där.

Forskningen hotad

Just nu tornar dock hoten upp sig mot forskningen runt om i världen. Det finns starka krafter som vill begränsa forskares och lärares frihet att forska och undervisa inom vissa ämnen. Och det är frågor som engagerar henne starkt.

– Se bara på vad som händer med forskningen i USA och hur otroligt fort det går. I Sverige handlar det än så länge mer om att lärosätenas och forskningsfinansiärernas handlingsutrymme begränsas. Men vi behöver få ett starkare lagstöd för den akademiska friheten, annars skulle den faktiskt kunna monteras ner lika fort här.

Säkerhetsläget är en annan fråga som bekymrar henne. Spänningarna inom världspolitiken reser murar som försvårar för forskningen.

– Forskning bygger på kommunikation, ett internationellt utbyte och ett fritt flöde av tankar och idéer. Men nu hotas det av regimer som vill utnyttja och angripa det öppna akademiska systemet.

Ständigt i rörelse

Även på fritiden är hon ständigt i rörelse. Trädgårdsskötsel på sommaren byts mot sömnad och olika former av handarbete på vintern. Då kan hon, precis som inom forskningen, glömma tid och rum för stunden. När faktaböckerna får ge plats för skönlitteratur blir det nästan alltid kvinnliga författare.

– I yrkesvärlden har hela mitt liv präglats av kontakter med en manlig värld så när jag läser finns det en längtan efter något annat.

Men när hon startade en diskussionsklubb och läsecirkel för kvinnliga lektorer på högre nivå vid Stockholms universitet reagerade en del på att bara kvinnor bjudits in. Ett argument hon inte ger så mycket för.

– Männen kunde väl starta sin egen klubb om de ville, säger hon med en axelryckning.

Fast om man ska trygga återväxten inom forskningen menar hon att det är viktigt att vända sig till båda könen. Och då tror hon att det gäller att hitta ”nördarna”, de som liksom henne själv drivs av nyfikenhet och vetgirighet.

– Det är knappt någon svensk ungdom som vill forska i dag, och det gäller inte bara kvinnorna. Att vara forskare är inget åtta till fem-jobb och det kommer nog aldrig att bli det heller. Man måste vara beredd att offra något för att hålla på med forskning.