Crafoordpriset i matematik tilldelas Yakov Eliashberg, USA, och Crafoordpriset i astronomi tilldelas Roy Kerr, Nya Zeeland och Roger Blandford, USA.
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Crafoordpriset i matematik 2016 till
Yakov Eliashberg, Stanford University, Stanford, CA, USA
”för utvecklingen av kontakt- och symplektisk topologi och banbrytande upptäckter av rigiditets- och flexibilitetsfenomen”
och Crafoordpriset i astronomi 2016 till
Roy Kerr, University of Canterbury, Christchurch, Nya Zeeland, och
Roger Blandford, Stanford University, CA, USA
”för grundläggande arbeten avseende roterande svarta hål och deras astrofysikaliska konsekvenser”.
Crafoordpriset i matematik 2016
autoplay=0&endtime=&loop=0&mute=0&player=onyx&starttime=0&videoposter=0&videoposter.endtime=&videoposter.starttime=0″ style=”border:0;” width=”640″>
Matematikern Yakov Eliashberg är en av de ledande matematikerna i vår tid. I drygt trettio år har han utformat och utforskat ett fält inom matematiken som kallas symplektisk geometri, och särskilt en av dess grenar – symplektisk topologi.
Yakov Eliashberg har löst många av de viktigaste frågeställningarna inom fältet och hittat nya överraskande resultat. De tekniker han använt utvecklade han vidare inom kontaktgeometrin, en tvillingteori till den symplektiska geometrin. Medan den symplektiska geometrin handlar om rymder med två, fyra eller andra jämna dimensioner, beskriver kontaktteorin rymder med udda dimensioner. Båda teorierna står i nära relation till utvecklingen inom den moderna fysiken, som strängteorin och kvantfältteorin.
Den symplektiska geometrins koppling till fysiken har gamla rötter. Den beskriver till exempel geometrin för rummet i ett mekaniskt system, det så kallade fasrummet. För ett objekt i rörelse bestäms banan i varje stund av objektets läge och hastighet. Tillsammans bestämmer de ett ytelement som är den symplektiska geometrins grundstruktur. Geometrin beskriver i vilka riktningar systemet kan utveckla sig, den beskriver rörelsen. Fysiken blir geometri.
Till Yakov Eliashbergs första och kanske mest överraskande resultat hör upptäckten av att det inom den symplektiska geometrin finns både flexibla och rigida objekt och fenomen. Men var gränsen går mellan den flexibla och den rigida regionen och hur den kan beskrivas med matematik är fortfarande en öppen fråga som väntar på sitt svar.
Yakov Eliashberg, född 1946 (69 år) i S:t Petersburg, Ryssland. Fil.dr vid Leningrad State University 1972. Herald L. and Caroline L. Ritch Professor of mathematics vid Stanford University, CA, USA.
Yakov Eliashberg, Stanford University
Crafoordpriset i astronomi 2016
Svarta hål ger upphov till universums kraftfullaste strålning och till jetstrålar som kan sträcka sig många tusentals ljusår ut i rymden. Roger Blandfords teoretiska arbeten behandlar de våldsamma processer som ligger bakom dessa fenomen. Roy Kerr lade tidigt grunden för denna forskning när han hittade en matematisk beskrivning av roterande svarta hål, vilket blev en av de viktigaste teoretiska upptäckterna i modern kosmologi.
Förutsägelsen av svarta hål är ett av den allmänna relativitetsteorins kanske märkligaste resultat. När Albert Einstein slutligen presenterade sin teori i november 1915 beskrev han gravitation som en geometrisk egenskap hos rummet och tiden, rumtiden. Alla objekt med massa kröker rumtiden, de bildar en grop dit andra mindre objekt kan falla in. Ju högre massa desto djupare grop. Massan hos ett svart hål är så stor att inget som hamnat där kan komma ut igen, inte ens ljus slipper undan.
Det dröjde ända till 1963 då matematikern Roy Kerr lyckades lösa Einsteins ekvationer för roterande svarta hål. Att hålen skulle rotera är rimligt då de stjärnor som gett upphov till dem bör ha roterat. Ungefär samtidigt upptäckte astronomerna galaxer som sände ut ljus och annan elektromagnetisk strålning med sådan styrka att de överglänste flera hundra vanliga galaxer. De döptes till kvasarer. Inget annat än ett svart hål kunde ge kvasarerna deras lyskraft.
Hur går det då till att skapa de roterande svarta hålens starka strålning? Den frågan fick svar i arbeten av Roger Blandford och hans medarbetare på 1970-talet. Alltsedan dess har han förfinat och gjort alltmer realistiska modeller för hur gas från omgivningen strömmar in mot det svarta hålet, hettas upp och omvandlar en del av gravitationsenergin till strålning. Samtidigt skickas elektriskt laddade partiklar i form av kraftfulla jetstrålar miljoner kilometer ut i rymden. Allt detta har sin källa i rotationsenergin hos det massiva svarta hålet.