Det finns fortfarande en skev fördelning av kvinnor och män inom vetenskapssamhället, särskilt på toppnivåerna. Vad kan vi göra för att utjämna denna och hur bör en prisutdelande institution tänka? Det var några av frågeställningarna under ett seminarium om jämställdhet vid Vetenskapsakademien i samband med Akademidagarna.
”Ojämställdhet inom vetenskapssamhället har rimligen flera orsaker. Inom sektorn kan det fortfarande finnas förutfattade meningar och förekomma diskriminering, kanske särskilt sådan som görs omedvetet och utan ont uppsåt. Medvetandegörande och diskussion kan vara vägen framåt för att motverka detta”.
Så skrev Vetenskapsakademiens preses (ordförande), Birgitta Henriques Normark, och Hans Ellegren, ständig sekreterare, när de bjöd in till seminariet Jämställdhet för ökad kvalitet: utmaningar och möjligheter inom vetenskapssamhället.
– Det här är i grunden en kvalitetsfråga. När det finns underrepresenterade grupper bland forskare och lärare så går vetenskapen helt enkelt miste om delar av den sammanlagda kompetens som finns representerad inom olika grupper i samhället, säger Hans Ellegren.
Inte bäst i klassen
Sverige beskrivs emellanåt som ”världens mest jämställda land”. Men när det gäller den akademiska världen är vi inte bäst i klassen. En av dagens föreläsare, Paul Walton (University of York) visade en graf från Unesco med statistik över andelen kvinnor och män bland anställda akademiker vid universiteten mellan år 1960 och 2017. Där framgår tydligt hur till exempel USA gått om Sverige på senare år.
– Sverige började bra men framgången har avtagit. Det här brukar kallas för ”den skandinaviska paradoxen” och vi förstår den inte, sade Paul Walton.
Under den efterföljande diskussionen delade han med sig av några möjliga förklaringar till varför det ser ut på det här sättet. En teori är att svenska kvinnor har fortsatt att ta ett större ansvar för hemmet och familjen, och därför tvingas lägga mindre fokus på karriären. En annan att uppfattningen om att man är bra på jämställdhet har lett till att man slappnar av och tror att problemen redan är lösta.
Viktigt samla data
Eileen Drew (Trinity College Dublin), som berättade om sitt universitets framgångsrika jämställdhetsarbete, har funderat mycket på varför kvinnorna faller ifrån och när det sker. I flera år har en majoritet av studenterna vid Trinity College varit kvinnor, 60 procent. Men när man kommer till professorsnivå återstår bara runt 30 procent (1984 var det fem procent).
– Vi har försökt samla massvis med data för att se vad det är som händer, var man tappar kvinnorna. För varje steg på karriärtrappan ser man tydligt att gapet ökar.
Hon poängterade att det inte finns en enkel lösning på problemet. Det gäller att jobba med flera olika saker samtidigt – och man får räkna med att det tar tid. En insats som kan ha effekt är att lyfta fram kvinnorna mer.
– Det är viktigt att ge en scen till kvinnorna, att öka deras synlighet och berätta deras historier. Vid alla föreläsningar bör det vara 50 procent kvinnliga föreläsare. I alla kommittéer bör det vara 50 procent kvinnor och så vidare. Det behöver vara normen. Om det syns att kvinnor finns blir det också lättare för andra att välja dem i olika sammanhang.
Bättre med jämställdhet
Samtliga talare var överens om att blandade grupper är bättre för forskningen och att undermedvetna fördomar ofta spelar oss ett spratt. Det ensamma manliga geniet har länge varit vår bild av hur en framgångsrik forskare ser ut. Men det kanske inte stämmer så bra med verkligheten längre?
Att priser är viktiga visar sig inte minst om man frågar forskarna själva. Priser och utmärkelser står ofta med på CV:t och uppmärksammas i medierna.
– För att få publik förståelse för vetenskapen kan priser vara viktigare än både publiceringar i vetenskapliga tidskrifter och forskningsanslag, sade Nils Hansson (Heinrich-Heine-Universität, Düsseldorf).
Han driver forskningsprojektet The Gender Award Gap som studerar könsskillnaderna när det gäller vilka det är som tilldelas priser. En sak som gruppen uppmärksammat är att det skapas allt fler nya vetenskapliga priser. Men de kvinnor som belönas får mindre prestigefulla priser. Det rör sig ofta också om mindre pengar.
”Tråla bredare”
Eva Krutmeijer, dagens moderator, bad till sist föreläsarna om några tips till ledamöterna vid Vetenskapsakademien som delar ut många olika priser. Att ”tråla bredare” för att få in fler nomineringar av kvinnor, och att belöna forskare tidigare i karriären var ett råd från Eileen Drew. Paul Walton menade att Vetenskapsakademien visserligen är beroende av sin omvärld, men att Akademien också har ett ansvar för att bidra till en förändring av vetenskapssamhället. Och Nils Hansson hävdade att en större öppenhet runt processen skulle vara positiv, att samla in och öppet dela data om till exempel nomineringar.
Dagen fortsatte med en diskussion bland ledamöterna själva och många var överens om att det är viktiga frågor att lyfta.
– De senaste fem åren har vi valt in ungefär lika många kvinnor som män i Vetenskapsakademien. Lika jämn fördelning är det inte bland våra pristagare, det gäller både för de nationella priserna och de större, internationella prisen. Ett viktigt arbete framöver är att se till att vi får in många nomineringar, av båda könen. Jag hoppas att en sådan här dag kan bidra till att lyfta frågan så att fler får upp ögonen för problemet, kommenterade Hans Ellegren.