Miljömärkning och utsatta kustvatten på programmet i Almedalen

Kungl. Vetenskapsakademien bjöd i samarbete med Vetenskap & Allmänhet in till två seminarium under årets Almedalsvecka. Ett seminarium om miljömärkning tog upp utmaningen att på ett dynamiskt sätt möta ökad kunskap och nya behov, med hjälp av vetenskap. På seminariet om våra kustvatten diskuterades hur ökad samverkan runt Östersjön kan leda till ett vettigare fiske, och ökad kunskap om åtgärder.

Frågan Hur vet du det? var en röd tråd i Vetenskapsakademiens seminarium och på alla de seminarier som hölls på Joda Bar, där även Sveriges unga Akademi höll till under veckan.

Under seminariet Kan vi lita på miljömärkningen? lyftes flera olika aspekter upp av miljömärkning. Hur ser kriterierna ut? Hur mycket grundas på forskning – och hur ofta uppdateras kunskapen?

Moderator för seminariet var Göran K. Hansson, ständig sekreterare, Kungl. Vetenskapsakademien.

Cecilia Tisell, konsumentombudsman på Konsumentverket, menade att miljömärkningen är en djungel och det måste vara lätt att göra rätt.

– Det har aldrig varit lättare att konsumera än i dag, vi handlar på nätet och det finns ett stort utbud av varumärken. Det är jätteviktigt att kunna lita på miljömärkningen, sa Cecilia Tisell.

”Miljömärkningen är inte en djungel”

Ragnar Unge, vd, Miljömärkning Sverige AB, som bland annat ansvarar för Svanen fick förklara lite mer ingående hur miljömärkningen går till. Finns det ett vetenskapligt råd? Hur säkrar man upp att det finns aktuell kunskap?

– När vi går in och väljer ett nytt produktområde så försöker vi samla all information som finns. Vi kontaktar de institutioner som har gjort rapporter, kontaktar branschen för att se hur miljöbelastningen ser ut och gör sedan en skala där vi ser hur mycket eller lite olika produkter påverkar miljön. Ofta är det omkring 60-70 organisationer inblandade, sa Unge.

KRAV, representerad av vd Anita Falkenek, vänder sig också till vetenskapen för att hämta information inför sina märkningar.

– Naturligtvis ska vi ha en vetenskaplig grund i vårt arbete. Det här är en ganska omfattande process där vi tar fram förslag på kriterier tillsammans med forskare, men också med inspel från näringslivet. Vi är noga med att göra transparanta remisser och att låta olika aspekter komma till tals. Forskningen är inte alltid enig, därför är det så bra att vara en miljömärkningsorganisation som kan ta försiktighetsprincipen i realitet och hjälpa konsumenterna, sa Anita Falkenek.

Anita Falkenek håller inte med om att miljömärkningen är en djungel, och under seminariet passade hon på att höja ett varningens finger för den typen av retorik.

– Det är ett 10-tal, kanske 20-tal märken vi måste kunna håll koll på. Det ingenting jämfört med de hundratals varumärken vi möter i vårt dagliga liv. I den digitala världen måste man vara sin egen hållbarhetschef, sa hon.

Medvetna val

Och hur står det då till med beslutsfattandet och politikernas ansvar? Kan politiken ställa krav på miljömärkarna? Per Ängquist (MP), statssekreterare, Miljö- och energidepartementet, menade att det inte går att ställa den typen av krav eftersom det är frivilligt att miljömärka och att som konsument välja miljömärkta varor.

– Vi kan däremot försöka bidra till att människor gör medvetna val, sa han.

Som representant för branschen, fanns Åsa Domeij, chef för miljö och socialt ansvar på Axfood. Hon var mycket övertygad om att politiker inte ska lägga sig i miljömärkningen. Däremot är miljömärkningen ett mycket starkt verktyg att kunna använda sig av för att rensa bort en viss typ av kemikalier till exempel, i det egna utbudet.

Frågan om genetiskt modifierade organismer, GMO, togs också upp på seminariet. Är inte detta ett tydligt exempel på en fråga där vetenskapen säger en sak, i det här fallet att genetiskt modifierade organismer inte är farliga på något sätt, men att miljömärkningen ändå väljer att svartlista?

Stefan Jansson, professor i fysiologisk botanik, Kungl. Vetenskapsakademien, argumenterade för GMO men fick som svar att miljömärkarna väljer den försiktiga vägen. De väntar tills det kommer mer forskning, något som ifrågasattes av den vetenskapliga expertisen på plats. Om alla vetenskapliga akademier i Europa är överens om att GMO inte är skadligt – vad väntar man då på?

Den försiktiga inställningen ifrågasattes av Carl Folke, chef för Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, vid Kungl. Vetenskapsakademien.

– Den revolution som pågår nu, som vi även sett i företagsvärlden, den går i rasande fart. Det handlar om mänsklighetens framtid på planeten och om att samarbeta med de ekologiska systemen, vi är redan ihopkopplade. Vi formar planeten på global skala, det finns ingen natur som lever sitt eget liv. Miljömärkningen är en viktig del i detta, men vi måste hitta ett dynamiskt sätt få med all ny kunskap och förståelse för det här nya sättet att leva, avslutade Carl Folke.

Våra kustvatten förändras – hur vet vi det, och vad gör vi?

Veckans andra seminarium handlade om våra kustvatten. En grundförutsättning för miljöarbetet är att det bygger på den bästa tillgängliga kunskapen, baserad på den senaste forskningen, men faktorerna är många och sambanden komplexa inom både naturvetenskap och samhällsvetenskap. På miljöområdet finns dessutom många aktörer med starka röster, och det ställer stora krav på politiker och myndigheter för att sortera mellan fakta och mer eller mindre välgrundade påståenden när besluten ska tas.

Moderator var Leif Anderson, professor i marin kemi, Kungl. Vetenskapsakademien. Carl André, professor i marin ekologi, Göteborgs universitet, pekade inledningsvis på tre viktiga saker som måste göras för att rädda våra kustvatten.

– Vi måste identifiera biologisk mångfald och säkerställa spridningsvägar, identifiera platser och områden som kanske inte kommer att förändras och arbeta utifrån dem och identifiera unika anpassningar, sa Leif Andersson.

Fatta beslut under osäkerhet

Anne-Sophie Crépin, bitr. föreståndare, Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi, Kungl. Vetenskapsakademien, gav sin syn på den akuta situationen i våra kustvatten när fisket och vattentemperaturen kommer att påverkas.

– Frågan är hur man kan jämföra de olika effekterna med varandra och hur det kommer att påverka Sveriges BNP. Det är ett komplext system och till det behöver vi mer forskning, sa Anne-Sophie Crépin.

En utmaning är att kunna fatta beslut under osäkerhet. En väg framåt är att lära sig att väga risker mot varandra, att arbeta mer strategiskt och bli bättre på att samla in data.

EU-parlamentariker Linnéa Engström (MP) gav en ögonblicksbild från sitt arbete.

– Det är svåra frågor jag brottas med på EU-nivå. Ibland upplever jag att forskningen går i strid med den lagstiftning vi måste följa. Då känns det uppenbart att vetenskapen inte har tagit in en jurist som kan det där, sa hon.

Hur kan forskningen gå emot lagen, var en fråga som Leif Anderson, ställde. Gäller det enskilda råd? Tyvärr fanns inte tid att gräva djupare i några enskilda exempel.

Jakob Granit, generaldirektör, Havs- och vattenmyndigheten, menade att mycket handlar om hur vi ställer frågan om hållbart fiske.

– Fiskeripolitik är näringspolitik. Vi har låst in oss i ett system där vi ställer frågan hur mycket vi kan ta ut, det är fel sätt att angripa problemet.

Bättre dialog mellan forskare och politiker

Lars Tysklind (L), riksdagsledamot, miljöpolitisk talesperson, fick frågan om politiker verkligen ber om råd och söker svar och bakgrund inom vetenskapen.

– När man kommer i kontakt med vetenskapen så får man aha-upplevelser. Vi vill självklart grunda våra beslut på vetenskaplig grund men det finns inget slutgiltigt facit. Vi måste ha en kontinuerlig dialog, sa Tysklind.

Slutligen – hur kan vi verka för ett bättre samarbete? Hur kan man se till att den där dialogen mellan beslutsfattare och forskare finns?

Samverkan, seminarium och lite mer påträngande kontaktsökande från alla parter, enades panelen om.