Regeringens forskningspolitiska proposition, ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”, presenterades av forskningsminister Helene Hellmark Knutsson på Vetenskapsakademien den 29 november. Akademiens ständige sekreterare Göran K. Hansson kommenterar propositionen.
I forskningsproppen lovar regeringen inledningsvis att värna den fria forskningen, men sedan talar man mest om hur forskningen ska lösa aktuella samhällsfrågor. Stora satsningar görs under de närmaste fyra åren för att möta sju samhällsutmaningar: klimat, hållbart samhällsbyggande, social bostadspolitik, migration och integration, antibiotikaresistens, tillämpad välfärdsforskning och arbetslivsforskning. Man identifierar också några andra forskningsområden som får särskilda satsningar: humaniora och samhällsvetenskap, rymdforskning, datadriven forskning, digitaliseringsteknik, biobanker och register, klinisk forskning, välfärdsforskning och jämlikhetsforskning.
Allt detta är bra. Men tyvärr tillförs inte tillräckligt med nya medel för att finansiera dessa satsningar, och det mesta av den grundläggande forskningen hamnar utanför. Bland de statliga forskningsfinansiärerna blir Vinnova den stora vinnaren, med 1,5 miljarder till sina innovations- och produktutvecklingsprogram. Förlorare blir Vetenskapsrådet, som får en blygsam ökning på 1,7% per år. Från dem ska resurser tas till särskilda satsningar, och risken är därför stor att den fria grundforskningen får vidkännas minskade projektmedel.
Universitet och högskolor får en efterlängtad ökning av basanslagen, även om höjningen blir måttlig i förhållande till sektorns totala volym. Man bör också ha klart för sig att basanslagen fördelas över hela högskoleområdet och inte specifikt till de forskningsintensiva universiteten. Universitet och högskolor kommer dessutom att få rejält ökade kostnader för doktorandfinansiering, eftersom man inför krav på doktorandtjänst för alla forskarstuderande.
Regeringen vill ändra fördelningsnyckeln för medel till universitet och högskolor. Hittills har forskningsaktivitet varit utslagsgivande men nu tillför man det nya kriteriet ”lärosätenas samverkan med det omgivande samhället”. Hur samverkan ska mätas är ännu oklart och det lär inte bli lätt. ”Sämre forskning ska alltså kunna kompenseras av mer kontakt med näringslivet” skriver vår ledamot Ulf Danielsson på sin blogg, och varnar för den effekt samverkanskriteriet kan komma att få som styrmedel.
Forskningspropositionen innehåller en insiktsfull analys av Sverige som forskningsnation. Man visar att forskningens andel av BNP sjunkit i Sverige medan den stigit i våra konkurrentländer. Det är inte längre lika attraktivt för näringslivet att investera i FoU i Sverige, och våra forskningspublikationer citeras inte i samma utsträckning som arbeten från till exempel Danmark, Nederländerna, Schweiz eller Singapore.
Statsminister Löfvén har i regeringsdeklarationen ställt upp målet att Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation med högkvalitativ forskning. Men vägen att nå det målet är tydligen inte att satsa på obunden forskning, nya upptäckter och nya idéer, utan att stödja tillämpningar, innovationsarbete och produktutveckling inom områden regeringen bedömer som strategiska.
När svensk forskning en gång nådde en verkligt världsledande position inom vetenskap, teknik och industri, var strategin en annan. Arne Tiselius gjorde den här analysen av svensk forskningspolitik när han mottog 1948 års Nobelpris i kemi:
”Jag är lycklig och stolt att vara medborgare i ett land, där forskningen är fri och höjd över politiska motsättningar, där förståelsen för forskningens behov är stor, och där det effektiva stöd, som av statsmakterna lämnas åt vetenskapen, gives i fullt förtroende. I detta land sätter man inga villkor, som skulle kunna inkräkta på forskarnas frihet att söka sanningen på den väg de finna lämpligast eller på deras möjligheter att ge offentlighet åt sina resultat.”
De upptäckter och uppfinningar som Arne Tiselius och hans kolleger gjorde vid Uppsala universitet kom att spela en nyckelroll i den molekylärbiologiska revolutionen. Deras obundna grundforskning kom också att leda till en stor svensk exportindustri. Dagens forskningspolitik föreskriver istället strategiska satsningar på innovationer och ”testbäddar”. Den nya propositionen andas tyvärr inte det förtroende för den fria forskningen som hade behövts för att lyfta Sverige som kunskapsnation.
Göran K. Hansson