Det serverades inga enkla lösningar när Kungl. Vetenskapsakademien anordnade ett samtal om hur öppenheten inom forskningen påverkas av det globala säkerhetsläget. I stället var debattörerna rörande ense om hur svårt det är att både slå vakt om den så viktiga öppenheten och samtidigt ta hänsyn till riskerna.
Sylvia Schwaag Serger, vd för Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, berättade att hon ätit middag med några forskare nyligen som efterlyst tydlighet i vad man kan göra, och inte.
– Men tydligheten är borta i dag och det tror jag vi måste förstå. Vi lever i en otroligt komplex värld.
Även Erik Renström, rektor vid Lunds universitet, var inne på att det är en helt ny värld som vi håller på att vakna upp till. Han menade att internationellt samarbete nog aldrig varit viktigare, men heller aldrig svårare.
– För 20 till 25 år sedan var det här mycket enklare. De länder som då inte hade godtagbara standarder var sådana som vi ändå inte hade någon anledning att samarbeta med. I dag är det väldigt annorlunda. Vi har många länder där både akademisk frihet, mänskliga rättigheter och demokrati är problematiskt men som är framstående vetenskapligt, sade han och nämnde Kina och USA som exempel.
I stället för att sammanställa ”svarta listor” över länder där samarbeten innebär risker menade paneldeltagarna att det är viktigt att göra bedömningar i varje enskilt fall. Där spelar det också en stor roll vilken slags forskning det rör sig om. Till exempel påpekades att man inom humaniora och samhällsvetenskaper kanske borde samarbeta mer internationellt än vad som görs i dag.
Anna Sandström, ansvarig för samhällsfrågor inom forskning och utveckling vid AstraZeneca, hävdade att det här nya tänket var något läkemedelsföretaget utvecklat i hög grad på senare år.
– Att göra riskbedömningar är något vi hela tiden jobbar med och är väldigt vana vid. Det handlar om att identifiera vad som faktiskt är en hög risk och lägga krutet på det, i stället för att lägga energi på det som är en liten, eller ingen risk alls.
Att universiteten skulle vara naiva och inte ta säkerhetsriskerna på allvar, som ibland påstås, var dock något som Erik Renström gärna ville dementera.
– Absolut, det finns de som varit naiva, men det finns även dem som är paranoida och onödigt försiktiga. Och jag skulle säga att den sista gruppen är större. Men lärosätena är väl medvetna om detta.
De två politikerna i panelen, Anders Ådahl, riksdagsledamot från Centerpartiet, och Marie-Louise Hänel Sandström, riksdagsledamot från Moderaterna, sade sig båda vilja värna den akademiska friheten. En fråga som fått allt större aktualitet på senare tid när många debattörer pekat på riskerna med att svenska universitet och högskolor är förvaltningsmyndigheter som kan åläggas att genomföra regeringens politik. Marie-Louise Hänel Sandström kunde också berätta att direktiven för den utredning som ska se över styrelseformen för svenska universitet nu håller på att beredas.
– Vi vill ha den här utredningen för att se vilken associationsform som är den bästa och där tror jag att vi måste se mycket bredare än vi gjort innan, sade hon.
Panelsamtalet i Almedalen arrangerades av Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor och hade rubriken Öppenhet med förhinder – forskningen och det globala säkerhetsläget. Moderator var ledamoten Folke Tersman.
Se hela samtalet i videospelaren nedan.
