Akademiens historia

När Vetenskapsakademien startades på 1700-talet var dess mål att ”i Sverige upparbeta och kringsprida kunskaper, naturkunnighet, ekonomi, handel och nyttiga konster och manufakturer”. Akademien skulle dessutom ge stöd åt forskning och vetenskaplig utveckling. Redan från början gjordes detta bland annat genom att ge ut skrifter på enkel svenska. Bland de första ledamöterna fanns Carl von Linné, Anders Celsius, Anders Johan von Höpken och Christopher Polhem.

Genom århundradena har verksamheten utvecklats. Vetenskapsakademiens nuvarande struktur, med en inriktning på matematik och naturvetenskap, skapades av den kände kemisten Jöns Jacob Berzelius på 1820-talet.

Innehåll på sidan

• 1700-talet: folkbildning, almanackor och astronomi
• 1800-talet: Berzelius och vetenskapens högborg
• 1900-talet: Vetenskapsstaden, Nobelprisen och en ny fas
• 2000-talet: Nya satsningar och fortsatt kunskapsspridning

Grundades på 1700-talet

Vetenskapsakademien grundades den 2 juni 1739 av några av den tidens ledande vetenskapsmän och politiker: Jonas Alströmer, Sten Carl Bielke, Carl Wilhelm Cederhielm, Anders Johan von Höpken, Carl Linnaeus (senare von Linné) och Mårten Triewald. Men det var först två år senare som det blev en kunglig akademi sedan Fredrik I godkänt Akademiens grundregler.

Med inspiration från lärda sällskap i Europa

Det var ingen slump att Vetenskapsakademien tillkom i början av 1700-talet. Grundarna hade inspirerats av vad som hände i Europa där det bildats vetenskapliga akademier i flera länder. Royal Society i Storbritannien grundades till exempel 1660 och Académie des Sciences i Frankrike 1666.

Det fanns vid den här tidpunkten behov av ett komplement till de traditionella lärosätena, universiteten. Man ansåg att dessa bara reproducerade gammal kunskap och knappast producerade någon ny och användbar kunskap. Det gjorde att behovet av ett nytt vetenskapligt forum växte fram. Målsättningen var redan från början att sprida nya rön som kunde komma landet och dess befolkning till nytta, inte minst ekonomiskt.

Vetenskap ”för efterkommande”

Akademien började mer eller mindre omgående ge ut tidskriften Kungl. Vetenskapsakademiens Handlingar en gång i kvartalet. Här fanns ett tydligt syfte att föra ut ofta mycket praktiskt inriktade kunskaper och erfarenheter till folket. Man ville lära ut för att möjliggöra en ljusare framtid, kunskapen skulle komma till gagn ”för efterkommande” som det stod på tidskriftens framsida. Utgivningen pågick ända fram till 1854.

Gränserna mellan olika slags vetenskaper, ekonomi och handel var inte alls lika tydliga under 1700-talet och det avspeglade sig i vilka ledamöter som valdes in i Akademien. Man ville samla ett så brett spektrum av kunskaper som möjligt och valde därför inte bara vetenskapsmän utan även politiker och andra bemärkta personer.

Ledamöterna delades in efter intresseområden, i vad som kom att kallas klasser. Från början fem till antalet: astronomi, ”elementa” (dvs. experimentalfysik, matematik, mekanik och arkitektur), naturalhistoria (där också näringar som fiske, jakt och silkesmaskavel ingick), ”artificalia” (som syftade på hushållning, industri, handel samt medicin), och ”lingua” (svenska språket). Men klassindelningen var ingenting man tog alltför allvarligt på och den kom också att ändras ett flertal gånger.

Framgång från första stund

Vetenskapsakademien blev framgångsrik från första stund, inte minst tack vare det starka stöd den fick från politiker och hovet. Ordet ”kunglig” i Akademiens namn betydde mycket för dess status och den sågs allmänt som en företrädare och symbol för tidens nya naturvetenskap. Eftersom man så tydligt uttalat att inriktningen var forskning, det vill säga ny kunskap – inte undervisning av gamla lärdomar – uppfattades den som både progressiv och innovativ.

Tre verksamhetsgrenar

Verksamheten under de tidiga åren bestod i första hand av sammankomster där ledamöterna samlades till möten, föreläsningar och utgivning av skrifter. Men det dröjer inte länge innan man också drar i gång egen forskning, framför allt inom astronomi som var en vetenskap på modet. Att astronomen Pehr Wilhelm Wargentin satt som ständig sekreterare i mer än trettio år (1749–1783) spelade säkert också stor roll. Det var Wargentin som drog i gång Akademiens egen forskning och även inledde ett internationellt samarbete med andra akademier.

Till en början hade ledamöterna täta och regelbundna sammankomster – en till två gånger i veckan. Då höll de föredrag, diskuterade och utväxlade nya rön med varandra. Något som även resulterade i en omfattande produktion av skrifter. En första skriftserie bestod av de nya ledamöternas inträdestal. I en andra skriftserie samlades de avskedsföreläsningar som ordförandena, som kallas presides, höll när de avgick. Den tredje skriftserien innehöll tal över avlidna ledamöter. Dessa texter finns bevarade än i dag och är viktiga historiska källor. De är anledningen till att vi har så god insyn i de ämnen och vetenskapliga problemställningar som var i fokus på den här tiden.

Från 1746 arrangerade Akademien offentliga föreläsningar på Riddarhuset en gång i veckan. Även här var målsättningen tydlig, att sprida bildning. Svenska var redan från början det språk som talades vid Akademien, inte latin (som vid andra lärda sällskap ute i Europa) eller franska som var på modet inom vissa kretsar på 1700-talet. Ledamöterna lade även bort de fina titlarna i akademisammanhang. Traditionen att endast omnämna ledamöterna med herr eller fru följt av efternamn lever kvar än i dag.

Almanackan: en guldgruva

År 1747 fick Vetenskapsakademien privilegium (ett slags monopol) på utgivningen av svenska almanackor, något som motiverades med Akademiens överlägsna astronomiska och vetenskapliga kompetens. Almanackorna innehöll predikotexter, djurkretsens tecken, solens, månens och planeternas stånd, information om marknadsdagar och postgång samt väderleksprognoser. Men Akademien satte också sin egen prägel på dem genom att lägga in en uppsats i folkbildande syfte längst bak. Oftast handlade den om något som rörde jordbruk eller medicin, kunskaper som befolkningen ansågs kunna ha nytta av. Almanacksprivilegiet var Akademiens i sammanlagt 225 år innan regeringen drog in det 1972, och det gav en stabil ekonomisk bas för verksamheten.

Ganska snart efter att almanackan började utges ändrade Sverige tideräkning från den julianska kalendern till den gregorianska. Eftersom den julianska kalendern inte stämde med solåret ledde det med tiden till ganska besvärliga tidsförskjutningar, som behövde korrigeras regelbundet. Från 1753 började den moderna gregorianska tideräkningen, som redan införts på andra håll i Europa, gälla även i Sverige.

Akademien fick ett eget observatorium

Att astronomin stod i fokus vid Akademien märktes inte bara genom almanackan och införandet av en ny tideräkning. Solförmörkelserna och Venuspassagerna väckte stor uppståndelse och ökade intresset för den nya och spännande vetenskapen. De stora utländska akademierna hade egna observatorier och Kungl. Vetenskapsakademien ville inte vara sämre. I september 1753 stod det nya observatoriet färdigt på Brunkebergsåsen, som vid den här tiden låg i utkanten av Stockholm. De två Venuspassagerna 1761 och 1769 blev riktiga folkfester. På observatoriet samlades både överklass och arbetare för att se när Venus passerade framför solskivan.

Den första storhetstiden tar slut

Akademien hade stora framgångar de första tre, fyra decennierna av sin existens. Det här var en period när svensk naturvetenskap var världsledande inom flera ämnesområden. Det fanns en stor entusiasm för vetenskaperna och Vetenskapsakademien blev en självklar samlingspunkt. Mot slutet av seklet fanns dock tecken på att Akademiens första storhetstid närmade sig sitt slut. Naturvetenskaperna tappade i popularitet, liksom Akademien. Med Gustav III som kung sattes också en ny dagordning i Sverige. Den nya kungen var mer intresserad av konst, musik och teater än av naturvetenskap. De ledande skikten under den gustavianska eran ansåg att naturforskningen var tråkig, överdrivet noggrann och allvarsam. Naturvetenskapen stod inte längre för något nytt utan var i mångas ögon gammalmodig och hånades till och med av vissa inom kultureliten.

Wargentins död 1783 markerade definitivt slutet på Akademiens första storhetstid. I slutet av 1780-talet var också många av de övriga stora svenska naturforskarna borta, som Carl von Linné, Torbern Bergman, Johan Gottschalk Wallerius och Carl Wilhelm Scheele. Andra stora namn, som Anders Celsius och Samuel Klingenstierna, var döda sedan länge.

En ny tidsanda föds på 1800-talet

Den gustavianska tiden gled över i den framväxande romantiken som också den föredrog konst framför vetenskap. Romantikerna betonade känslan och inlevelsen och kritiserade det rationella förståndets begränsningar. Den romantiska tidsandan stod i hög grad i motsats till de rationella ideal och den naturvetenskapliga verklighetsuppfattning som Akademiens verksamhet utgick ifrån. Romantikerna var visserligen intresserade av naturen, men inte som någonting att undersöka vetenskapligt utan mera som något att uppleva och försjunka i.

Vetenskapens högborg i Stockholm

Kungl. Vetenskapsakademien var under 1800-talet inblandad i praktiskt taget alla vetenskapliga aktiviteter i Stockholm. Eftersom det dröjde länge innan huvudstaden fick ett universitet fungerade i stället Akademien som naturvetenskapernas högborg. En intensiv vetenskaplig verksamhet bedrevs även vid flera av Akademiens institut.

Naturhistoriska riksmuseet uppstod som en följd av att Akademien hade samlat på sig en stor mängd gåvor i form av naturföremål som behövde förvaras någonstans. Under 1800-talet växte museet kraftigt tack vare alla expeditioner som svenska forskare deltog i. Polarforskaren Nordenskiöld fungerade som intendent och professor. 1861 blev han också ledamot av Vetenskapsakademien. Syftet med alla expeditioner som han och andra deltog i var att göra observationer, beskrivningar och insamlingar av bland annat plantor, djur, fossiler och stenar. Mycket av materialet hamnade på Naturhistoriska riksmuseet som ända fram till 1965 sorterade under Akademien.

Vetenskapsakademien spelade också en viktig roll när den moderna meteorologin växte fram i Sverige. Det var Akademien som såg till att man började göra meteorologiska observationer regelbundet över hela landet som rapporterades in. Mellan åren 1873 och 1890 växte antalet väderstationer lavinartat: från 40 till 450.

Nordenskiöld blev en av 1800-talets mest berömda och beundrade vetenskapsmän. En del av glansen kring de internationellt uppmärksammade polarexpeditionerna under seklets andra hälft spillde även över på Akademien. På många sätt personifierade Nordenskiöld synen på vetenskapsmannen under den här tiden. Han sågs av många som en hjälte, djärv och oförvägen.

Vetenskapsstaden växte fram på 1900-talet

När Stockholm fick sin högskola 1887, som växte sig allt starkare i början av 1900-talet, förändrades Kungl. Vetenskapsakademiens position som forskningsinstitution. Många av ledamöterna bidrog till uppbyggnaden av det nya lärosätet, exempelvis matematikern Gösta Mittag-Leffler. Flera av Akademiens institut införlivades även efterhand med Stockholms högskola. Men Akademien fortsatte ändå att stå i centrum för vetenskapliga debatter och nya vetenskapliga initiativ. Akademien gjorde till exempel tidigt insatser inom miljövårdsområdet. Dessutom medverkade man till framväxten av svenska nationalparker.

1915 flyttade Akademien in i de nuvarande byggnaderna i Frescati på norra Djurgården. Året därpå stod det nya närbelägna Naturhistoriska riksmuseet färdigt. Tidigare hade museet varit inrymt i Akademiens lokaler som dock blivit alltmer trångbodda i takt med att samlingarna växt. Nära Akademien och Naturhistoriska riksmuseet låg flera andra naturvetenskapliga institutioner och området kallades därför Vetenskapsstaden. Så småningom började även Stockholms universitet flytta ut sina huvudlokaler till området i Frescati. Högskolan hade fått universitetsstatus 1960.

In i rampljuset med Nobel

Kungl. Vetenskapsakademiens moderna historia är starkt förknippad med Nobelprisen i kemi och fysik som Akademien sedan 1901 utsett pristagare till. Från och med 1969 har Akademien även delat ut Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Arbetet med att utse Nobelpristagare och Ekonomipristagare har på många sätt stimulerat Akademien och höjt dess status internationellt. Genom den enorma mediala genomslagskraft som priserna har kom verksamheten i världens blickpunkt på ett helt annat sätt än tidigare. I dag är det många som i första hand förknippar Vetenskapsakademien med utdelandet av Nobelprisen. I början av oktober månad sker traditionsenligt de tre offentliggörandena av pristagarna i fysik och kemi samt ekonomisk vetenskap i Sessionssalen på Vetenskapsakademien.

En ny fas men fortsatt oberoende

När Vetenskapsakademien förlorade almanacksprivilegiet 1972 var man tvungen att se sig om efter andra inkomstkällor. Som en form av kompensation fick man ett årligt bidrag från staten utöver de donationer och fondmedel som Akademien alltid mottagit från olika håll. Men det statliga bidraget betydde inte att Akademien förlorade sin självständighet. Vetenskapsakademien är fortfarande en oberoende institution.

För att komma i fas med utvecklingen i det omgivande samhället har Akademien genomfört vissa förändringar de senaste decennierna. Kvinnliga ledamöter lyste länge med sin frånvaro vid Akademien. Visserligen invaldes Eva Ekebladh redan 1748 men hon närvarade aldrig vid sammankomsterna. I 1820 års grundregler fastslogs det att ledamöter skulle vara män, något som dock ändrades 1904. Under första hälften av 1900-talet valde Akademien in några framstående kvinnor som utländska ledamöter i form av bland andra Marie Curie och Lise Meitner (den senare överfördes efter några år till de svenska ledamöterna). Men det var egentligen först från och med 1975 som kvinnorna började göra sitt intåg som svenska ledamöter vid Akademien. Så småningom fick de också mer framträdande positioner och år 1994 fick Vetenskapsakademien sin första kvinnliga preses (ordförande) i form av astrofysikern Kerstin Fredga.

1973 infördes en regel som automatiskt ledde till inval av en ny ledamot när en av de befintliga ledamöterna fyllde 65 år. Allt för att motverka den åldersmässiga snedvridning bland ledamöterna som Akademien en tid lidit av. År 2006 skrevs det även in i grundreglerna att behovet av jämställdhet mellan kvinnor och män kan beaktas vid inval även om de vetenskapliga kvalifikationerna alltid kommer i första rummet.

På 1970-talet började Akademien också bli mer utåtriktad i sin verksamhet. De tidigare helt slutna sammankomsterna andra och fjärde onsdagen i varje månad delades upp i två delar där även allmänheten fick tillträde till den avslutande delen, ett föredrag följt av en diskussion.

På 1900-talet har ett par mindre förändringar i klassindelningen gjorts. Under senare delen av århundradet antogs den uppdelning av Akademiens ledamöter i tio klasser som gäller än i dag. Två nya institut såg också dagens ljus: Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi (1977) och Centrum för vetenskapshistoria (1988).

2000-talet en ny tid

Under 2000-talet överlät Vetenskapsakademien ett antal institut till andra aktörer: Kristinebergs marina forskningsstation, Abisko naturvetenskapliga station och Institutet för solfysik. Stockholms gamla observatorium, som en tid fungerat som museum, såldes till Stockholms stad. Verksamheten vid Bergianska trädgården överläts till Stockholms universitet och professor Bergianus – som tidigare även fungerat som föreståndare för trädgården – omvandlades till en ren forskningsprofessur. Men Akademien gjorde också nya satsningar inom miljö- och hållbarhetsområdet med forskningsprogrammet Anthropocene Laboratory.

På många sätt har Vetenskapsakademien på senare år återvänt till det ursprungliga syftet med verksamheten, att sprida kunskap till allmänheten. En satsning har gjorts på mer populärvetenskapliga Akademiföreläsningar och skriftserien Vetenskapen säger belyser framsteg inom forskningen för skolelever. Ett stort antal av de föreläsningar, symposier och seminarier som hålls vid Akademien filmas och kan ses av alla. Information om verksamheten sprids sedan några år tillbaka även på sociala medier.

De fasta kommittéerna lyfter viktiga frågor bland annat gentemot beslutsfattare. I samband med pandemin kompletterades Kommittén för forskningspolitiska frågor, Kommittén för miljö och energi, Kommittén för utbildning och Kommittén för internationella frågor med en Kommitté för hälsofrågor.

I början av 2026 fick Vetenskapsakademien sin första kvinnliga ständiga sekreterare – fysikern Ellen Moons.