Vetenskapsakademien utdelar den 3 oktober 1984 1.2 millioner kr till ekologisk forskning ur Crafoordfonden. Beloppet utdelas dels som ett pris, dels som forskningsanslag. Crafoordpriset uppgår i år till 850 000 kr och blir därmed en av de största belöningar som någonsin utdelats i ekologi.
Crafoordpriset 1984 har tilldelats professor Daniel H. Janzen, USA, för fantasirik och stimulerande forskning kring samspelet och den ömsesidiga anpassningen mellan olika växt- och djurarter. Janzen har inspirerat talrika forskare till ytterligare insatser och tillhör den moderna ekologiens centralpersoner.
Daniel H. Janzen, född 1939, är professor vid University of Pennsylvania, Philadelphia, USA. Han bedriver sedan många år tropikekologisk forskning I Costa Rica.
Forskningsanslagen på 370 000 kr har tillfallit svenska ekologer (se sid. 3).
CRAFOORDDAGEN onsdagen den 3 oktober 1984
Vetenskapsakademien, Lilla Frescativägen 4, Frescati
14.30 Presskonferens
16.00 Daniel H. Janzen föreläser över ämnet: ”The most Coevolutional Animal och Them All”
18.00 Högtidlighet med prisutdelning
För ytterligare upplysningar kontakta informationssekreterare Solgerd Björn-Rasmussen, Vetenskapsakademien, 08-15 04 30.
Daniel H. Janzen, som är 45 år, växte upp i en miljö, där jakt och fiske utgjorde ekonomiskt viktiga inslag i det dagliga livet och där följaktligen detaljerad kännedom om djurens förekomst och uppträdande var en självklarhet och nödvändighet. Sådan kännedom vinner man endast efter långvarig vistelse i naturen. Janzen har många gånger vittnat om hur ungdomens naturerfarenheter påverkat hans vetenskapliga gärning. Janzen är en superb observatör med exceptionell fallenhet för att avslöja oanade samband men en lika superb fältexperimentator. Tack vare sin detaljerade kunskap om en mängd växt- och djurarters liv och leverne kan han arrangera verkligt meningsfulla och upplysande experiment – ofta enkla i tekniskt genomförande men alltid med grundligt genomtänkt teoretisk bakgrund.
Medan Janzen fått sin forskningsutbildning i USA, har han genomfört huvuddelen av sitt vetenskapliga arbete i Mellanamerika. Numera är Costa Rica hans andra hem, och sitt högkvarter har han upprättat i nationalparken Santa Rosa i landets nordvästra hörn, helt nära gränsen till Nicaragua. Här tillbringar han så mycket tid som tjänsteåliggandena på hemmauniversitetet medger (University of Pennsylvania, Philadelphia), vilket betyder långt över halva året. I Santa Rosa fylls dagar och nätter av intensivt fältarbete – sjutton timmar om dygnet. – Jag har bråttom, säger Dan Janzen ofta. Jag har kanske bara 30 år kvar, och här finns mycket att göra.
Växelverkan mellan olika växt- och djurarter i de häpnadsväckande artrika tropiska skogarna är vad som framför allt intresserad Dan Janzen. Denna växelverkan kan ske enligt regeln ”äta eller ätas” men kan också ta sig helt andra uttrycksformer. Hundratals växtarter i Costa Ricas skogar är beroende av insekter, kolibrier, fladdermöss och andra djur för att pollineringen och fröspridningen skall fungera. Ofta har dessa av varandra beroende arter genom det naturliga urvalet erhållit en lång rad ömsesidiga anpassningar, något som knyter dem så intimt samman att om den ena arten lokalt försvinner, är också den andra dödsdömd. Den process av ömsesidiga anpassningar som leder fram till strängt hopkopplade par eller grupper av växt- och/eller djurarter kallas samevolution (eller koevolution), och det är hans studier av samevolution som gjort Janzen till en forskare välkänd bland ekologer runt jorden.
Dan Janzens internationella genombrott utgick från iakttagelsen, att vissa akasia-arter, i speciella blåsliknande strukturer på kvistarna, hyser myrkolonier, vars medlemmar ofta framgångsrikt försvara sitt boträd mot alla anländande bladätare – från hästar och hjortar till bladlöss och sniglar. Dessutom biter myrorna ner alla spirande plantor i närheten av boträdet, som därigenom skyddas från konkurrens om ljus, vatten och andra resurser. Myrorna får ”betalning” för sin vakttjänst dels genom det skydd som de åtnjuter i akasians uppsvällda hålrum, dels genom proteinrika ”matknoppar” som akasians producerar enkom för att behålla sin myrkoloni. I ett par decennier har Dan Janzen genomfört observationer och experiment över relationerna mellan akasiorna och myrorna, som inte kan fortleva utan varandra, och funnit ett mönster av intrikata samevolutionära samband som inspirerat många andra forskare till att leta efter och analysera liknande system på andra håll. Han har haft grundläggande betydelse för utvecklingen av forskningen förande samevolutionära samband och processer.
Sina studier av akasiorna och myrorna har Dan Janzen inte släppt, men däremot har han tagit upp en lång rad andra system till närmare stadium. Med åren har han skaffat sig en nästan otrolig kunskap om växt- och djurvärldens sammansättning och de olika arternas ekologi i Costa Ricas krympande regnskogar. I dem finns tusen- och åter tusentals arter, som vi människor kommer att utrota, innan vi ens hunnit ta reda på att det finns. Det är ganska naturligt att Dan Janzen bredvid sin ekologiska forskning också engagerar sig i resurshushållnings- och naturvårdsfrågor. Om Costa Rica i dessa avseenden hör till de mera framsynta bland tropiska nationer, beror detta till viss del på Dan Janzens insiktsfulla och kringsynta medverkan i myndigheternas arbete att för4hindra en planlös och oåterkallelig sönderexploatering av Costa Ricas naturresurser.
Dan Janzen är en mycket imponerande personlighet. Med lidelsefull energi ägnar han sig åt sin forskargärning. Hans medarbetare smittas av hans entusiasm och arbetar med samma makalösa koncentration som han själv – även om de i allmänhet inte orkar hålla på i den takten mer än några år. Sina resultat och åsikter presenterar han med ett eftertryck och med en fallenhet för slående och drastiska formuleringar som väcker uppmärksamhet och debatt. Kort sagt: Dan Janzen hör till den moderna ekologins centralgestalter och har av allt att döma framöfr sig en lång och intensivt utnyttjad tid av fortsatt djupborrning i den tropiska ekologins och de evolutionära sambandens förvirrande mångfald.
FORSKNINGSANSLAG HAR TILLDELATS:
Göran Bengtsson och Christer Löfstedt, Lunds Univ., för projekt: Gallbildning som co-evolutionärt problem.
Kjell Danell och Lars Ericsson, Umeå Univ., för projekt: Växtätarnas effekt på försvar, vegetativ tillväxt och reproduktionen hos växter.
Ola Jennersten, Uppsala univ., för studier av det co-evolutionära sambandet mellan blomväxten tjärblomster, dess parasit sotsvampen samt dess insektsbesökare.
Björn Malmqvist, Lunds univ., för projekt: Samevolution hos predator-bytan system i rinnande vatten.
Ulf Molau, Göteborgs univ., för pollinationsbiologiska studier av Scrophulariaceae.
Olle Pellmyr, Uppsala univ., för studier av pollinationsekologins hos två arter inom släktet Trollius (Ranunculaceae).
Honor C Prentice, gästforskare vid Uppsala Univ., för projekt: Co-evolution or change? A test of the niche-variation hypothesis in decreasing plant species.
Jan Tengö, Uppsala univ., för projekt: Samevolution i ett värd-boparasit-system.