Vid en ceremoni den 23 oktober 1997 kl 18.00 utdelas fyra internationella priser, i logik och filosofi, matematik, de visuella konsterna och de musikaliska konsterna.
Prisutdelare är Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska akademien. Prinsessan Christina, fru Magnuson överlämnar priserna, som vardera är på 400.000 kr.
Priserna tilldelas:
i logik och filosofi Dana S. Scott, Pittsburgh, USA, för hans begreppsligt inriktade logiska arbeten, särskilt skapandet av domänteorin, vilken har gjort det möjligt att utvidga Tarskis semantiska paradigm till programmeringsspråk liksom att konstruera modeller för Currys kombinatoriska logik och Churchs lambdakalkyl.
i matematik Mikio Sato, Kyoto, Japan, för skapandet av teorin för hyperfunktioner. Han har varit den drivande kraften bakom en världsledande forskargrupp inom algebraisk analys och genom arbeten inom teoretisk fysik på ett väsentligt sätt belyst divergenserna inom kvantfältteorin.
i de visuella konsterna Torsten Andersson, Hörby, för en ovanlig konstnärlig integritet och ett starkt poetiskt uttryck.
i de musikaliska konsterna Jorma Panula, Helsingfors, Finland, för en unik, resultatrik, mer än två decennier lång gärning som fostrare av orkesterdirigenter, grundad på ett eget konstnärsskap – som orkesterledare och tonsättare – av ovanlig spännvidd och självständighet.
Ytterligare upplysningar lämnas av:
Professor Dag Prawitz, tel 08-16 33 60
Professor Christer Kiselman, Matematiska inst., Uppsala universitet, tel 018-18 32 16
Ständige sekreteraren Bo Grandien, Akademien för de fria konsterna, tel 08-23 29 45, 16 33 54
Ständige sekreteraren Bengt Holmstrand, Musikaliska akademien, tel 08-611 57 20
Docent Rolf Schock (1933), som vid sin bortgång 1986 efterlämnade en stor förmögenhet, uttryckte i sitt testamente att Vetenskapsakademien skall utse en pristagare i logik och filosofi och en i matematik, att Akademien för de fria konsterna skall utse en pristagare i en av de visuella konsterna och att Musikaliska akademien skall utse en pristagare i en av de musikaliska konsterna. Förmögenheten förvaltas av stiftelsen The Schock Foundation, vars styrelse tillsätts av de tre prisutdelande akademierna. Ordförande i stiftelsen är professorn i filosofi Dag Prawitz. Samtliga priser utdelas vartannat år. Se vidare Rolf Schocks biografi.
Priset i logik och filosofi
Logiken har under vårt sekel splittrats i ett antal olika grenar, till flera av vilka Dana S. Scott har lämnat fundamentala bidrag. Nämnas kan automatteori, axiomatisk mängdlära, modellteori och modallogik. Av särskilt allmänt intresse är dock skapandet av domänteorin, som har gjort det möjligt att förse programmeringsspråk med en kompositionell semantik av samma slag som utvecklades av den polske logikern Alfred Tarski för mer traditionella logiska språk, som predikatkalkyl och enkel typteori, på trettiotalet. Införandet av domänbegreppet gjorde det också möjligt för Scott att konstruera modeller för Currys kombinatoriska logik och Churchs lambdakalkyl, två nära relaterade formella kalkyler som tidigare motstått alla försök till semantisk tolkning och därför blott studerats med rent syntaktiska metoder. Teorin om Scott-domäner, som de nu kallas, utgör den matematiska grunden för hela den gren av datalogin som växt fram under beteckningen ”semantik för programmeringsspråk”, och den har varit av avgörande betydelse för att etablera ”logik och datalogi” som en ny gren av logiken. Scotts arbeten utmärkes genomgående av sin begreppsliga klarhet och formella elegans.
Dana S. Scott föddes den 11 oktober 1932 i Berkeley, Kalifornien. Han studerade vid hemmauniversitetet University of California, Berkeley, bl.a. som elev till Alfred Tarski, och tog där sin Bachelor of Arts 1954. Doktorsexamen avlade han vid Princeton University of California, Berkeley, 1960-63 och Stanford University 1963-69. Han var professor i filosofi vid Princeton University 1969-72 och professor i matematisk logik vid Oxford University 1972-81. År 1981 flyttade han från Oxford till Pittsburgh, USA, för att tillträda en professur i datalogi, matematisk logik och filosofi vid Carnegie Mellon University, där han alltjämt är verksam. Han är hedersdoktor vid flera europeiska universitet och ledamot av flera vetenskapliga akademier, bl.a. US National Academy of Sciences.
Priset i matematik
Professor Mikio Sato får Schockpriset för en teori som tillåter mycket friare räkningar med derivator och integraler än den klassiska differentialkalkylen. En funktion kanske inte har en derivata som är en funktion, men den har en derivata som är en hyperfunktion. Varje funktion uppfattas som en summa av gränsvärden av holomorfa funktioner, vilket innebär att man använder sig av att det omedelbart utanför det reella finns komplexa tal – detta anses återspegla en uråldrig uppfattning att fenomen i det reella (verkliga) är gränsvärden av komplexa (imaginära – inbillade!) företeelser som ligger strax intill men ändå är oåtkomliga. Kalkyler görs sedan på dessa komplexa funktioner. En rik teori för differentialekvationer har blivit följden.
Teorin för hyperfunktioner är en konkurrent till den så kallade distributionsteorin och ger ofta analoga resultat på en annan väg. I någon mening är de två teorierna ekvivalenta, men det finns stora skillnader i angreppssätten. Den ena teorin är mest känd i Europa och Amerika, den andra i Japan.
Professor Sato har varit djupt intresserad av – och motiverad av – problem i teoretisk fysik. Han har gjort viktiga insatser rörande Feynmanintegraler och integrabla system.
Mikio Sato är född 1928. Sin grundläggande universitetsutbildning fick han vid Tokyo universitet. År 1970 blev han professor vid RIMS, Research Institute for Mathematical Sciences, ett mycket känt forskningsinstitut vid Kyoto universitetet. Han är nu emeritus där.
Priset i de visuella konsterna
I det moderna svenska konstlivet är målaren och tecknaren Torsten Andersson en nästan mytisk gestalt, ibland kallad en konstnärernas konstnär, respekterad för sin stora integritet och självständighet. Han fick sitt konstnärliga genombrott redan på 1950-talet, gjorde uppmärksammade insatser på 1960-talet, slutade måla under ett antal år, upptog verksamheten 1972 och återkom i stor skala 1987 med utställningar på Moderna museet och Malmö konsthall. Under 1990-talet har han sökt sig fram på nya vägar och befinner sig därför mitt inne i ett kreativt skede.
1960-talet var de många möjligheternas tid. För Torsten Andersson innebar detta en utmaning att söka sig fram till ett personligt språk. Det nådde han genom en sträng formekonomi; hans tidiga måleri står nära det abstrakta och konkretismen. Mot detta bröt sig efter hand tendensen att förmänskliga de konkretistiska formerna. Hans måleri blev mer expressionistiskt med bibehållen monumental form, och med detta förenades konstnärens starka känsla för den svenska naturen och dess ljus. Det är karakteristiskt att hans utställning på Galerie Burén 1962 bar titeln ”Bilder från Frosta härad” – det är hans barndoms- och uppväxtbygd i Skåne. På denna utställning visade han några av sina sedermera mest kända verk, ”Måsen” – en asketiskt vitmålad linneduk med en isydd fågelliknande form – och ”Källan” – målningar bestående av två delar: en målad bildyta och under den en svart planka, symboliserande det svarta vattnet. Genom detta underströks det introspektiva innehållet.
När Torsten Andersson efter lång frånvaro – åren 1972-82 kallade han sin arbetsprocess – åter mötte publiken i Stockholm och Malmö var det inte minst det magiska draget i hans på en gång tungt monumentala och drömlika målningar som tilldrog sig uppmärksamheten. Där fanns bl.a. bilder som föreställde portaler med vingar: öppningar mot det okända.
Vad han nu arbetar med är målningar som föreställer påhittade skulpturer. Dessa skulpturer har olika färger, de blöder, brinner eller är sjuka. Metoden innebär att han använder realismens språk för att åskådliggöra det abstrakta, som också det är det okända.
Torsten Andersson har aldrig gjort det lätt för sig. Ett intensivt sökande och experimenterande har kännetecknat hans förhållande till det måleriska språket. En ovanlig konstnärlig integritet och ett starkt poetiskt uttryck förenas i hans verk, och det är dessa egenskaper som föranlett valet av Torsten Andersson till årets mottagare av Schockpriset inom de visuella konsterna.
Torsten Andersson är född i Östra Sallerup 1926. Efter utbildning vid Konsthögskolan i Stockholm, med bl.a. Ragnar Sandberg som lärare, och Konstakademien i Köpenhamn debuterade han 1954 på Galerie Blanche i Stockholm. 1960 utnämndes han, 34 år gammal, till professor vid Konsthögskolan. Samtidigt invaldes han som ledamot av Konstakademien. 1965 lämnade han professuren och återvände till sin hembygd i Skåne, där han alltjämt är bosatt.
Priset i de musikaliska konsterna
Förutsättningarna för en framgångsrik och bestående lärarinsats – inte minst på konstens område – är i de flesta fall många. De återfinns i allt från eget mästerskap och konstnärlig trovärdighet till pedagogisk inlevelseförmåga och målmedvetenhet; från organisatorisk klarsyn och långsiktighet i utbildningens närmiljö till förmåga att i omvärlden skapa förståelse och entusiasm för sitt ämne och därigenom säkra resurser och goda villkor, för att inte tala om vad det egna personliga exemplet och kapaciteten för vänskap och empati betyder för ett gott resultat. Jorma Panula motsvarar i ovanlig grad högt ställda förväntningar beträffande många av dessa förutsättningar. Därom vittnar en mer än tjugoårig närvaro i centrum för något som kommit att kallas för det finska dirigentundret – ett flöde av unga framstående dirigenter och med dem en ny och vitaliserande självkänsla med långtgående verkningar för hela orkesterlivet i vår nordliga del av Europa.
Med sin bakgrund också som tonsättare och med en stil- och genremässig mångsidighet som vid denna tidpunkt, 1973, var ovanlig, innebar Jorma Panulas övertagande av ansvaret för den finska dirigentutbildningen vid Sibelius-akademin en väsentlig omgestaltning av den traditionella studiegången, mätt även med internationella mått. Kännetecknande för det nya arbetssättet var att anta yngre sökande än tidigare och företrädesvis rekryterade bland musiker med orkestererfarenhet.
Orkesterpraktikmomentet fick en central och utökad plats i utbildningen. Detta ledde bl.a. snabbt till etableringen av en särskild övningsorkester för dirigenteleverna – ett efterlängtat ”eget instrument” och ett inslag i utbildningen som senare övertagits av många högskolor. Vidare integrerades så långt möjligt de teoretiska momenten i det praktiska arbetet. Seminarieformen ersatte tidigare individuell handledning och utvecklades bl.a. genom nyttjande av videoteknik. Slutligen skapades ett nationellt praktiknätverk bland landets orkestrar. Detta gav de studerande ytterligare ”instrument att spela på” och etablerade samtidigt en livsnödvändig nära kontakt mellan utbildning och yrkesmarknad.
Jorma Panula har genom sina högra krav och pedagogiska ambitioner – kompromisslöst anknutna till den professionella verkligheten – och genomsyrade av ett inspirerande konstnärsskap fyllt av intensitet, virtuositet, kroppslighet, självklarhet i uppfattningen och i total avsaknad av förkonstling, kommit att för flera generationer nordiska dirigenter inta en betydelsefull fadersroll präglad på samma gång av det konstnärliga ansvaret och en genuin vi-känsla. Det är för denna insats han i år belönas.
Jorma Panula är född den 10 augusti 1930 i Kaukajoki, Österbotten, och inledde i slutet av 1940-talet sina studier vid Sibelius-akademin i Helsingfors där han 1950 avlade organist- och kantorsexamina och 1953 dirigentexamen. Fortsatta studier utomlands förde honom i kontakt med bl.a. dirigenter som Dean Dixon och Albert Wolff. Under perioden 1953 – 1963 var han verksam inom musikteaterområdet som kapellmästare vid Lahtis stadsteater, Tammerfors teater och Finlands nationalopera. Samtidigt var han, från 1958, knuten till Helsingfors stadsorkester och därefter till bl.a. symfoniorkestrar som Åbo stadsorkester 1965-72 och Århus symfoniorkester 1973-76.
1973 utnämndes Jorma Panula till professor i dirigering vid Sibelius-akademin i Helsingfors. En tjänst som han sedan skulle inneha ända till 1993. Han erhåll emellertid tidvis tillstånd att kombinera den med deltidsprofessurer vid Musikhögskolan i Stockholm 1982-87 och vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn 1987-89. Han är sedan 1993 verksam på free lance-basis.
Bland Jorma Panulas verk återfinns bl.a. violinkonserten 1954, Jazzcapriccio för piano och orkester 1965, musikalerna ”Knivdragarna” 1972, ”Den eldröda blomman” 1974 och operan ”Älvoperan” 1982.
Jorma Panula invaldes 1995 som utländsk ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.