"to promote the sciences and strengthen their influence in society"
News 2016-12-07
 

Forskningspolitiska kommittén kritiserar propositionen på SvD debatt

På Svenska Dagbladets debattsidor publiceras i dag en debattartikel med rubriken "Vill vi ha tio år av kortsiktig forskningspolitik?", där Vetenskapsakademiens forskningspolitiska kommitté kritiserar regeringens forskningsproposition.

Läs artikeln nedan eller på Svenska Dagbladets webbplats


Vill vi ha tio år av kortsiktig forskningspolitik?

Innovation 400, samverkan 207 och utmaning 143 – så många gånger förekommer de här orden i regeringens nyligen offentliggjorda forskningsproposition. Man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram. Detta, särskilt som orden samhällsvetenskap, grundforskning, humaniora samt naturvetenskap bara används 15-4 gånger – i fallande ordning.

Ordfördelningen säger verkligen något om vad som betonas i den här propositionen, för trots att den förstås innehåller en hel del åtgärder som rör vetenskapens villkor, framstår förslagen i hög grad som instrumentella för det överordnade ändamålet att främja den svenska industrins konkurrenskraft via innovationer i ordets snäva patentmening. Därför återfinns inte mycket om hur regeringen med politiska medel vill bidra till att skapa så gynnsamma villkor som möjligt för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Vi finner inget substantiellt om vad regeringen vill göra för att skydda och stärka en akademisk kultur där forskarna stimuleras att ställa så bra frågor som möjligt och där de ges rimligt med tid att hålla fast vid dem trots ideliga skiften i vad som fångar och oroar politiker och medborgare, så att de kan ge verkligt hållbara och långsiktigt användbara svar på sina och medborgarnas frågor.

I propositionen tar regeringen sin utgångspunkt i vad den uppfattar som ett växande kvalitetsproblem i svensk forskning, att Sverige på senare år har förlorat positioner i den internationella tävlingen om andelen högciterade artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Därefter föreslår den en höjning av det statliga forskningsstödet med sammanlagt knappt 2 miljarder kronor, varav den allra största delen kommer de sista åren, dvs. kanske inte alls och hur som helst ändå inte som någon höjning i reala termer. Den fria forskningen ägnas några hövlighetsfraser, men till allra största delen fördelas medlen någorlunda jämnt mellan ett stort antal paket med öronmärkta, strategiska satsningar och en höjning av universitetens basanslag som är villkorade på ett sådant sätt att de är betydligt mindre fria än de ser ut att vara.

Det vore rimligt att anta att regeringen tror att detta paket ska lösa de kvalitetsproblem som redovisas i början, att Sverige som följd av satsningarna ska flytta uppåt i citeringslistan. Eller skulle propositionen bli densamma oavsett? Har förslagen över huvud taget något med de möjligen sviktande citeringarna att göra? Tror regeringen själv på kopplingen?

Det mest problematiska av de finansieringsvillkor som regeringen vill införa är kravet på samverkan med näringsliv och andra aktörer i samhället, såväl i själva forskningsverksamheten som då det gäller att ge spridning åt resultaten. Detta nya villkor ska läggas till citeringar, produktivitet och externa anslag som ytterligare ett kvalitetskriterium vid fördelning av de konkurrensutsatta medlen till landets lärosäten. Och lägg märke till detta: så som regeringen resonerar är mer samverkan alltid bättre än mindre, oavsett det besvärande faktum att inget där står att finna om hur samverkan ska avläsas och kvantifieras.

Och varför är det här problematiskt? Det finns många tillfällen då forskare vill, kan och bör samverka med andra aktörer kring sin forskning, både för att få inspiration, hjälp och kritik – och för att leda över den i tillämpningar. Men det finns också talrikt med tillfällen då forskare bör låta bli sådan samverkan, antingen därför att den riskerar att äventyra allmänhetens förtroende för vetenskapen eller därför att den faktiskt hotar att snedvrida dess design och resultat. Och snedvridna resultat har ingen någon glädje av, hur mycket samverkanspoäng de än kan ge. Detta borde vara självklart i en tid av grasserande kunskapsmotstånd. Forskning om rökningens effekter för hälsan skulle ha förlorat på att utföras i samarbete med Phillip Morris (eller med rökningens motståndare), liksom det vore olämpligt att bedriva forskning om de så kallade policyproffsen i samverkan med tankesmedjorna (eller med dem som ogillar dem). Att iscensätta forskning om europeisk säkerhet i samverkan med NATO vore också fel. Anta att forskarna i ett sådant projekt på goda grunder kom fram till att NATO är ett värn för säkerheten. Vem skulle lita på ett sådant resultat? Anta istället att resultatet blev att NATO var ett hot mot säkerheten och att organisationen därför drog sig ur samverkan. Stackars det universitet som då skulle förlora samverkanspoäng och anslag, trots att de vann i vetenskaplig kvalitet och trovärdighet.

Mot den här bakgrunden uppmanar vi regeringen att dra tillbaka det illa genomtänkta förslaget om samverkan. Ni riskerar annars att låta dålig forskning med mycket samverkan slå ut bra forskning med mindre samverkan. Och visa förtroende för den fria grundforskningens grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen, i stället för att se den som ett esoteriskt tidsfördriv. Att lägga ut den politik som propositionen aviserar över tio år vore inte att ta ansvar för forskningens långsiktiga behov. Det skulle bli tio år av kortsiktighet.

Arne Jarrick, professor i historia, Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor

Göran K. Hanssonprofessor i kardiovaskulär forskning, ständig sekreterare vid Kungl. Vetenskapsakademien

Carl-Henrik Heldin, professor i molekylär cellbiologi, Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor

Olle Häggström, professor i matematisk statistik, Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor

Kerstin Lidén, professor i laborativ arkeologi, Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor

Christina Moberg, professor i organisk kemi, preses i Kungl. Vetenskapsakademien

Stefan Svallfors, professor i sociologi, Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor

Marie Wiberg, professor i statistik, Kungl. Vetenskapsakademiens kommitté för forskningspolitiska frågor