Stort slöseri med forskningstid

Med enklare ansökningsrutiner utnyttjas forskningsresurserna mer effektivt

Ansökningsförfarandet till forskningsråden måste förenklas. I en situation där universitetsforskningen blir alltmer beroende av externa medel innebär det rådande systemet i praktiken ett omfattande slöseri med forskningstid.

Det åtgår cirka en arbetsvecka för en forskare att utarbeta en projektansökan. År 2008 mottog Vetenskapsrådet drygt 3 500 projektansökningar. Detta motsvarar en forskarinsats om 3 500 veckor eller cirka 80 arbetsår. Eftersom i genomsnitt mindre än en av fyra ansökningar beviljades kan man konstatera att en insats om ungefär 60 arbetsår inte ledde till något resultat.

Lägger man därtill andra stödformer som kräver ansökan liksom att Vetenskapsrådet bara står för ungefär en femtedel av den externa finansieringen är det uppenbart att nuvarande förhållanden utgör ett omfattande slöseri med forskartid. För att väcka debatt i frågan publicerar Kungl. Vetenskapsakademiens forskningsstrategiska utskott i dagarna en rapport som diskuterar saken (se höger).

Att det finns problem med ansökningsförfarandet är omvittnat, både bland forskare som är aktiva som sökande och som bedömare. Sökande menar i de intervjuer vi gjort att man kräver in uppgifter som tar tid att sammanställa men som inte är nödvändiga för bedömningen. En annan synpunkt är att den normala löptiden på tre år innebär att man inte vågar satsa på mer nydanande projekt, eftersom dessa inte ger resultat tillräckligt fort.

Bedömare ser precis som de sökande gärna att ansökningarna reduceras. Båda grupperna ställer sig dessutom positiva till ett ansökningsförfarande i två steg, av samma modell som bland annat Riksbankens jubileumsfond använder.

Mot denna bakgrund föreslår Forskningsstrategiska utskottet ett antal åtgärder.

För det första bör ansökningsformulär utformas så att de endast omfattar de för den aktuella bedömningen nödvändiga uppgifterna. Kompletterande material kan inkrävas i samband med att kontrakt utfärdas.

För det andra menar vi att ansökan bör ske i två steg. I första steget redovisas huvudsakligen projektets målsättning, budget, metodik och sökandes kvalifikationer. Om bedömarna anser att projektet håller tillräckligt hög kvalitet, ska detta steg kunna räcka för ett finansieringsbeslut. Endast i den mån bedömarna anser sig behöva bättre underlag, inkrävs detta i ett andra steg.

För det tredje menar vi att man bör undersöka möjligheten av två ansökningsomgångar per år. Detta ger forskare bättre möjligheter att planera arbetet med ansökningarna, men systemet måste då utformas så att man kan söka endast vid ett tillfälle.

För det fjärde menar vi att man för vissa typer av projekt bör överväga längre kontraktstider. Med löptider om tre år tenderar forskare att satsa på projekt som kan leverera resultat redan på andra året eftersom det är då man normalt söker förlängningsmedel. I många fall är detta acceptabelt, men det styr bort forskare från projekt av mer nydanande och osäker karaktär.

Det är alltså vår uppfattning att ansökningsförfarandet måste ses över. Det är viktigt att det, utan att ge avkall på kvalitet och objektivitet, förenklas så långt det är möjligt. Ytterst är detta en fråga om att disponera de tillgängliga forskningsresurserna så effektivt som möjligt.

Jan S Nilsson, ordförande, Kungl. Vetenskapsakademiens forskningsstrategiska utskott

Gunnar Öquist, Kungl. Vetenskapsakademiens ständige sekreterare

Kungl. Vetenskapsakademien, stiftad år 1739, är en oberoende organisation som har till uppgift att främja vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället. Akademien tar särskilt ansvar för naturvetenskap och matematik, men strävar efter att öka utbytet mellan olika discipliner.